Hur man väljer en titanplatta

Legeringselement kan delas upp i tre kategorier beroende på deras inflytande på fasövergångstemperaturen:

1. Elementen som stabiliserar a -fasen och ökar fasövergångstemperaturen är a -stabiliserande element, såsom aluminium, kol, syre och kväve. Bland dem är aluminium det huvudsakliga legeringselementet i titanlegeringen, vilket har uppenbara effekter på att förbättra legeringens normala temperatur och hög temperaturstyrka, minska specifik tyngdkraft och öka elastisk modul.

2. Elementet som stabiliserar p-fasen och minskar fasövergångstemperaturen är det pstabiliserande elementet, som kan delas upp i två typer: isomorf och eutektoid. Produkter som använder titanlegeringar inkluderar molybden, niob och vanadium; Det senare inkluderar krom, mangan, koppar, järn och kisel.

3. De element som har liten effekt på fasövergångstemperaturen är neutrala element, såsom Zr, SN, etc.

Syre, kväve, kol och väte är de viktigaste föroreningarna i titanlegeringar. Syre och kväve har större löslighet i a -fasen, vilket har en betydande förstärkande effekt på titanlegeringen, men det minskar plasticiteten. Det föreskrivs vanligtvis att syre- och kväveinnehållet i titan bör vara under 0,15-0,2% respektive 0,04-0,05%. Lösligheten för väte i a -fasen är mycket liten och för mycket väte som är upplöst i titanlegeringen kommer att producera hydrider, vilket gör att legeringen sprödas. Generellt styrs väteinnehållet i titanlegeringar under 0,015%. Upplösningen av väte i titan är reversibel och kan avlägsnas genom vakuumlyftning.